Resö by

I Bohusläns allra första fullständiga extraskattemantalslängd som upprättades 1610 finns en uppräkning av strandsittare längs den bohuslänska kusten (Pettersson). Strandsittare var en egendomslös person i Sverige och Norge som av en jordägare fick arrendera en bit strand för att bosätta sig på eller helt enkelt slog sig ner där mer eller mindre med jordägarens goda minne (NE, Wikipedia) Strandsittare och hantverkare, som betalt skatt ”efter ydere formogh” fanns det på Resö detta år, 1610,  sex stycken, Lindö två, Edholmen två, på en karta från 1673 finns bebyggelsen på Edholmens nord östra sida, vid nuvarande ”Hussta”. I Havstensund, och Sannäs fanns det en strandsittare var emedan Grebbestad hade tre. Antalet strandsittare på varje plats tros (Petterssson) utgöra antalet hushåll.

De sex strandsittarna var Rasmus, Hans Jakobssen, Nils Persson, Nils, Lauritz Pederson och Olle Björesson.

Övriga personer på Resö dessa år är.

Claus Jörgensson med titeln husman och Strandsittare, Hans, Herolf ( Husman), Olle och Villom

1615 finns det en jordebok med register över odelsbönder . Här står att läsa att att en Nils i Högstad, Skee socken, äger förutom jord i Högstad, även på Resö och på Sotorp, Tanum socken, på tillsammans åtta tunnor och tre sättingar, (Framme, 1999).

Bara några år innan Bohuslän övergår från norskt till svenskt ägande finns det en jordebok med förteckning över åtta skattebetalare på Resö. Dessa var Törre, Nils, Anders, Olle Albretsson, Mårten, Hans, Jörgen och Sivar.

1658 efter freden i Roskilde övergår Bohuslän från norskt till svenskt territorium. Det var viktigt för den svenska administrationen att ta reda på hur mycket skatt man kunde få ut. Den första svenska jordeboken är redan från 1659 och här är Resö uppdelad i fem gårdar varav tre kronogårdar och två skattegårdar alla på 1/2 mantal var (Framme, 1999). 

I en annan jordebok från 1663 finns följande personer uppräknade. I de tre kronogårdarna finns Jöran Andersson, Harald, Tormo, Torsten, Asbjörn och Nils Olsson alla betalade skatt med 2½ sättingar korn per hushåll. I de två skattegårdarna bodde Anders, Bål, Änkan Kirstin, Erik och Jöran

Krono, eller kronogård betyder att gården ägs av kronan dvs staten och skatte eller skattegård är en gård som ägs av bonden själv. En sätting är 12,15 liter.

 

 

Två år senare 1665 har skattebördan minskat något. Jordrannsakningsprotokollet från 1665 föreslår att de fem gårdarna på Resö får behålla den förmedling (nedsättning i skatt) som de fått ”uti de danskes tid” (Framme, 1999). Varje gård betalar tillsammans 4 sättingar korn. De två skattegårdarna har även övergått till att bli kronogårdar.

År 1675 finns fortfarande några personer från 1663 års jordebok kvar men även en del nya namn har tillkommit. I mantalslängden för 1675 finnas runt 20 personer på Resö, barnen oräknade. På kartor från denna tid ligger husen samlade i en klunga på östra delen av ön, vid ”Stenarné”, eller Resö by som det står på kartorna. Här låg även husen när de mer detaljerade kartorna gjordes vid första skiftet 1800. 

Att grannsämjan på Resö inte var allt för stor kan man läsa i ett tingsprotokoll från 1671 där  Erik och Nils varit i slagsmål. Erik fick betala böter till staten för att han ”slagit sin granne Nils”. Även en Harald finns med i ett tingsprotokoll och då från 1672. ”Mönsterskrivaren Daniel Källberg andrager att närstående bonde Harald Björnsson vill upptaga på Resö en fjärdings ödepart dragonen tillslagne, därpå han något frihet  bekommer kunna.” Vidare står det att “Nämndemännen Helge och Rear i Hogen betyga att samma ¼ part några år öde legat och husen alldeles förfallna. Prövades bonden böra åtnjuta 3 års frihet.”

Kanske är det samma ödelagda gård som finns med i en Jordebok från 1638 då ”Jakob för armod måtte frånflytta” (Framme, 1999).

I en dombok från 1693 kan man läsa att det fanns en saltpanna på Resö. En ”Sven Renniksson var om aftonen inte hemma utan på Resö och kokade salt”. Troligen har bönderna på Resö med omnejd gått samman om en panna i vilken man pumpade upp vatten  och eldade inunder. Vattnet kokade bort och kvar fick man det åtråvärda saltet. Var denna saltpanna funnits har inte gått att ta reda på, inga kartor visar på några byggnader kring vattnet vid denna tid och inga namn pekar på var det kan ha funnits en saltpanna.  

Saltpannor var ingen ovanlig företeelse i norra Bohuslän. På Galtö fanns det flera saltpannor. Isak Enefeldt skickades av kommerskollegiet våren 1667 till Bohuslän för att inrätta saltverk på olika platser längs kusten. Det anlades bland annat fyra saltpannor i Uddevalla, tio på Orust och hela sex saltpannor på Galtö. Ett stort saltverk anlades även vid Hällekind utanför Strömstad (Söderbom, (1902), Strömstads historia ). Ännu idag talar ortnamn i trakten om vart det har utvunnits salt. Saltö utanför Tjärnö, Pannberget vid Kragenäs och Saltpannan vid Sannäs. 

I 1692 års jordebok finns följande personer och skatter med. Två gårdar är skattehalvor och tre gårdar tillhör kronan.

På gårdarna betecknade skattehalva finns följande personer och skatter upptagna.

Nils Andersson på Resö ½

2 ½  alba malt(?), 7 ½ sätting korn, 1 sätting mjöl, 10 pund smör, 1 pund foring och en halv ko vart annat år.

Erik på Resö ½

8 ¼ sätting korn,1 ½ sätting mjöl, 15 pund smör, 1 pund foring och en halv ko vart annat år samt 

2 ½  alba leding

På kronohalvan finns följande noteringar:

Torsten på Resö ½

2 ½  sätting malt, 9  sätting korn, 2 sätting mjöl, 20 pund smör, 1 pund foring och en halv ko vart annat år samt 5 ½  leding.

Asbjörn på Resö ½

3 malt, 9 sätting korn, 2 sättting mjöl, 20 pund smör, 1 ort foring och en halv ko vart annat år samt 2 alba leding.

Jöran på Resö ½

3 ?? malt, 9 sätting korn, 2 sätting mjöl, 20 pund smör, 1 ort foring och en halv ko vart annat år samt 3 ½ alba leding

1697 är första året som namnen på gårdarna sätts ut. De båda skattegårdarna är Mellangård och Nedergård. och kronogården var Norgård. Resö Mellangård var på ½ mantal och ägarana var Måns som hade 1/4 mantal, Gunnar 1/8 mantal och Nils 1/8 mantal. Nedergård ägdes av Olof. Kronogården, Resö Norgård, på ½ mantal  ägdesav Halvar och (förnamnet oläsligt) Torstensson på ¼mantal var. 

Man kan ibland undra hur mycket folket på Resö och annat folk längs kusten visste om vad den svenska kungen och staten hade för sig i landet Sverige. Säkerligen fick man om söndagarna, av prästen i kyrkan, reda på en del nyheter. Kanske inte så alldeles färska men ändå en påminnelse om världen utanför socknen. Under de inledande decennierna på 1700-talet kom befolkningen i norra Bohuslän att stå i centrum för den svenska utrikespolitiken. De första åren av Karl XII;s krig med Danmark lämnades Bohuslän i fred, men 1711 började kriget komma allt närmare. I augusti 1711 gick ståthållaren i Norge Valdemar Löwendahl tillsammans med 10 000 man över gränsen vid Svinesund och marscherar söderut. Efter diverse slag som till och med ledde till att Uddevalla erövrades tvingas dock Löwendahl att retirera. Löwendahl intog sedan fasta ställningar vid Blomsholm, vid Skee. Dessa försvarsanläggningar vågade inte svenskarna anfalla på grund av den stora fiendeflotta som låg i ”Kragenäskilen”, sålunda någonstans innanför Resö. Löwendahl kunde därefter ta sig åter hem till Norge med ett stort krigsbyte1. (Holmberg , 19XX)

Kriget fortsatte ännu några år och det redan tidigare hårt skattetyngda folket hade säkert några tunga år framför sig. Kriget slutade den 30 november 1718 med skottet mot Karl XII vid Fredrikshalds fästning. 

Den 10 december 1714 blev det hållet ett  ” extraordin e   Ting hållet på Giestgifaregården Skielleröd i Tanums härad och der wid en ransakning anställt, om det skieppswraket som den 22 förligen oktober här uti skiärgården inko met war”. 

Vraket var en holländsk koff, om 30 läster (lastförmågan hos ett fartyg, motsvarar ungefär 70 ton), som den 22 oktober 1714 hittades flytande utanför Lindö, vraket flöt endast på sin trälast och fartyget hade stora yttre skador. Det halvsjunkna fartyget bogserades med en roddbåt in till Vadholmen norr om Resö. Efter en storm som varade i hela sju dagar beslöt ”hr. befallningsmannen” att man skulle flytta fartyget till en lugnare plats i lä av Ladholmen mellan Resö och Galtö. Efter det att bärgningskommissionen, som bestod av rådmän och borgare ifrån Strömstad, gjort en besiktning av vraket beslöts det att det hårt åtgångna fartyget skulle bogseras till Strömstad. Under tre dygn turades 16 man om att ro. I Strömstad värderades fartyget till 200 riksdaler silvermynt och lasten till 54 riksdaler. De resö- och lindöbor som ställt upp att vakta och ro fartyget till Strömstad begärde en bärgarlön. Vid det extrating i Skälleröd den 10 december 1714 fick bärgarna dela på 60 riksdaler silvermynt. De från Resö som inställde sig på tinget denna dag var Joen Amundsson, Anders Halliensson, Halfward Olsson, Harald Jöransson, Oluf Eriksson, Jöns Nilsson, Anders Nilsson, Jöns Pedersson, Olof Gunnolfsson, Nils Andersson och Oluf Anderssons hustru Kierstin Hansdotter. Från Lindö var det Tore Tögersson, Mattias Joensson och Bryngel Joensson. (Sörensson, 1992)

Om ovan nämnda Olof Gunnolfssons bror Anders Gunnolfsson vet man att han var sjöman i holländsk tjänst. I en boupptäckning från 1723 står han omnämn som ”död i Holland, barnlös”. Holland var under denna tid en av världens ledande sjönationer. Steget mellan Resö och Holland är inte så stort som man först kan tro. Hällan vid Mockesund och Laholmen mellan Resö och Galtö hade under 1500- och 1600 talet varit en lastplats varifrån man bland annat skeppade ut virke och ved från skogarna i Lur till andra länder. Det var främst holländare och holländska skepp som bedrev denna handel. Efter Sveriges övertagande av Bohuslän 1658 förbjöd den svenska regeringen all handel med de nordbohuslänska lastplatserna. All handel skulle gå via städerna Uddevalla, Marstrand och Göterborg. 1682 läggar allmogen i norra Bohuslän fram ett förslag till regeringen att man skall få behålla de gamla lastplatserna, däribland Kragenäskilen. Förslaget avslogs. Sedan några år tillbaka hade Strömmens fiskeläge istället fått  köpingsrättigheter och den 15 april 1676 stadfäste Karl XI formellt stadsrättigheterna till platsen med det nya namnet Strömstad.

I en Mantalslängd från 1726 finns följande personer på Resö. Några av de tidigare nämnda från bärgningen 1714 finns med.

Resö Mellangård Anders

Resö Mellangård  Olof

Resö Mellangård Sven

Resö Nedergård Olof

Resö Nedergård Jöns

Resö Nedergård Anders

Resö Nordgård Halvards änka Marta

Resö Nordgård Jon

Resö Uppegård Olof

Resö Uppegård Truls

Resö Östergård Jakob

Resö Östergård Jon

1745 utförs en bouppteckning efter den 2 augusti 1745 avlidne kronobåtsman Olof Jonsson Hög. Han efterlämnade änkan Ingeborg Andersdotter och barnen Nils 5/2 1728, Jörgen 16/12 1730, Gertrud  22/2 1734, Olof 17/6 1737 och Mari 1/7 1740. 

De första husförhören i Lur socken började år 1759. I dessa kan man få en god överblick på vilka familjer som fanns på Resö under slutet av 1700- och hela 1800-talet. Bostadshusen på Resö var inte så många men det bodde flera familjer i ett och samma hus. År 1759 fanns det förutom ”Resö by”, som bestod av Mellangård, Nedergård, Norrgård, Uppegård och Östergård, även ett torp, Hällan. Detta torp låg troligen på den plats som i dag kallas ”Hawekrig”, mellan Nordgård och Söutebokte eller Kopparviken som det står på kartorna.

År 1800-1802 sker det första laga skiftet över ägorna på Resö. 

I husförhörsboken över Lurs socken fär åren 1802-1806 finns det 64 människor skrivna på Resö med drängar och pigor inräknade. Förutom gårdarna finns även torpet Hällan. Torpet Hällan upphör att finns med i 1824-1825 års husförhörsbok. Torpets siste invånare var rotebåtsman Anders Stare. 

Vid mitten av 1800-talet ökar invånarantalet på Resö och fler hus byggs även på andra ställen på ön. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *