Maximiliana

MAXIMILAINA BERNSDOTTER, ELLER MALA KALLAD, FÖDDES DEN 25 MARS 1855 . FÖRÄLDRARNA VAR LAURENTIA OLSDOTTER OCH BERT STEFANUSSON.

Hennes ovanliga namn skulle hon ha fått från ett fartyg, Maximilian, som lär ha förliste utanför Lindö samma natt som hon föddes. Något fartyg finns inte antecknat som förlist under denna period men berättelsen har gett en förklaring till det märkliga namnet. Maximiliana gifte sig i januari 1884 med Otto Andersson från Naverstad i Bullaren. Han kom till Resö tillsammans med sin bror Andreas för att försöka tjäna lite pengar på sillen, som vid denna tid fanns i stor mängd i norra Bohuslän. Under en period var de bosatta i en jordkula eller jordkällare på Gårdvik innan de byggde den lilla stugan mellan Stenarsnubben och Hamnesundet. Där fick de sina sju barn Anna Emilia 4/6 1885, Hilda Otilia 26/11 1886, Bernhardina 3/5 1888, Hugo Teodor 20/9 1891, Sven Vilhelm 30/7 1893, Erik Laurentios 3/6 1897 och Nils Oskar 21/1900. 

Otto skadade sig svårt i ena foten någon gång under 1890-talet, vilket medförde att de sista åren innan han dog (1927) var han ganska svårt handikappad. Bördan föll då på Mala.

Förutom att Mala fiskade och skötte allt hemarbete gjorde hon även ryssjor, vilket det sägs hon kunde både bättre och snabbare än många andra. Förutom att göra ryssjor hjälpte hon även andra fiskare på såväl Koster som Kalvö med att laga snörpvad, eftersom hon var både snabb i händerna och hade god blick för att laga snörpvadar och nät av olika slag. 

Förutom fisket och lite inkomster på att göra ryssjor hade Mala också några får som betade i diken och på de närliggande bergen. Ett år höll fåren på att svälta ihjäl. Det hade varit torka och allt gräs hade tagit slut under sommarens och höstens bete. Slutligen en iskall vinterdag bestämde hon sig för att ro in till Långekärrsstrand, där kände hon en bonde som kunde ha lite långhalm till övers. Mala hade med sig lite torsk som hon skulle lämna till bonden i gengäld för halmen. Mala fick så mycket hon ville och blev också inbjuden på kaffe medan bonden skulle plocka ihop ett stort lass åt henne. När Mala kom ner på logen efter att ha druckit sitt kaffe, sa hon till bonden: ”Du kunde väl ha gett mig ett ordentligt lass med långhalm”. Bonden hade då tittade konstigt på Mala och han började därefter lägga på kärve efter kärve på hennes rygg. Slutligen när hon fått på tillräckligt med halm på ryggen tackade hon bonden och följde hjulspåren på den snötäckta vägen ner till stranden. Hon hade fått så mycket halm så hon inte såg mer än neråt. Bonden kunde bara se benen på henne när hon gick ned mot båten eftersom kroppen var gömd bakom all halm.

Det finns en annan och liknande historia om Malas styrka. Mala hade fått tillstånd att plocka nedfallna pinnar från skogen under Hogens ägor, en gård på öst sidan av Resö. Gården såldes och fick en ny ägare Petter Lantz, som kom ifrån Sannnäs och nu bosatte sig på Hogen. Trots det att gården bytt ägare var Mala där och plockade nedfallna grenarna. Petter tyckte inte riktigt om hennes frihet att plocka utan lov . 

 

En dag gick Mala som hon brukade till skogen för att plocka grenarna. Efter en liten stund hade hon gjort i ordning ett ordentligt lass. I den stunden Mala var klar med lasset fick Petter syn på henne och kom rusande. Innan Petter var framme hos henne ropade Mala till honom: ”- Bra att du kommer Petter så hjälper du mig på med det här lasset”. Men Petter som var gammal lyckades inte lyfta alla pinnar och kvistar. ”- Är du inte noggenting till du dá?” fortsatte Mala och kastade upp grenarna på ryggen. Petter blev helt stum och lär inte ha sagt  ett knäpp. Efter denna händelsen fick skogen där Mala plockade kvistar namnet Petters park.

Det går många historier om Mala.  En historia handlar om vad hon gjorde en julafton. På julaftons morgon rodde Mala ut på sjön för att dra sina torskgarn. Därefter rodde hon till fastlandet där hon bytte till sig lite mjöl mot den nyfångade torsken. När Mala kom hem på eftermiddagen började hon göra i ordning degen så att de även kunde äta färskt bröd till den kokta torsken på julaftons kvällen. 

Mala hade en fisksump liggande i hamnen. Där sparade hon torsk som hon sedan skulle sälja i Lur. När Mala någon dag innan julafton skulle hämta torsken upptäckte hon att torsken var borta. Hon förstod då att hennes bror Martin Berntsson varit där och stulit torsken. Mala letade genast upp honom och berättade om den stulna torsken. Martin gav henne några småpengar som han aldrig skulle gett henne om han inte var den skyldige.

En annan gång berättades det att Martin hade lånat hennes åror. Mala skällde på honom, och sa något i stil med att ”lägger du inte tillbaka årorna i båten så skall jag slå ryggen av dig”. Nästa morgon låg årorna i båten. Att bli ovän med Mala var något som ingen ville bli.

Osämjan syskonen emellan var inte värre än att de  emellanåt var ute och fiskade. En natt hade Mala och Martin varit tillsammans och fiskat med landvad vid stränderna runt Resö. Fram på morgonen var inte Mala nöjd med sin fångst utan frågade Martin: ”- Faan danse me ska ve inte åka ut te Killane också ?” Men Martin var så trött efter att ha varit uppe hela natten och hållit på med landvad så han ville inte. Kanske berodde det på att han hade det bättre ställt än sin syster och inte behövde slita lika hårt för brödfödan.

En kall vinterdag under 1920-talet var Allan Olsson nere vid Malas stenbrygga för att köpa saltad makrill (spiggemakrill) av Mala. Mala öppnade tunnan där makrillarna låg och stoppade ner armen i tunnan och när hon tog upp handen rök det ifrån den. Det sägs att hon alltid var väldigt varm och sällan frös. 

En dag var Mala ute tillsammans med svärsonen Fritjof Karlsson för att fiska med långrev (backa). Till en början rodde Mala medan Fritjof Karlsson drog backorna. Han frös dock mycket så därför fick de båda byta plats. Mala hade bara på sig en klänning utan någonting under men ändå var hon varm.

Med åldern blev Mala bara stelare i kroppen och lederna. Men humöret och kämparviljan och därmed lusten att klara och  livnära sig själv försvann aldrig. När Mala och dottern Anna skulle ut och fiska var Anna tvungen att ro in till stranden så att Mala kunde vältra sig i ekan. När Mala väl kom i ekan kunde hon ro som i ungdomen. 

Mala hade vad man brukar kalla för talets gåva. Hon hade alltid svar på tal men det var inte på något otrevligt sätt. Vissa minns henne som liten och sliten men med en utstrålning och livsglädje. Hon var alltid givmild med det lilla hon hade. Aldrig var det någon som hörde att hon klagade på livets alla mödor. 1935 dog Maximiliana, åttio år gammal, av ålderdom.

Mala kom senare att namnge  barnbarnets fiskebåt, Mahla.

Ett svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *