Pehr Kalm

På sommaren 1742 var en av Carl von Linnés lärljungar, Pehr Kalm, på en förskningsresa i Västergötland och Bohuslän. Ändamålet var att samla sällsynta växter till akademiträdgården i Uppsala samt att ned teckna historier och landskaps beskrivningar längs vägen. Nedanstående stycke är hämtad från en bearbetad version av Clas Krantz ur Pehr Kalms VÄSTEGÖTA OCH BOHUSLÄNSKA RESA.

 

Sedan jag varit på åtskilliga holmar och inget märkvärdigt funnit, kom jag om aftonen fram till Lindö.

  Örternas svenska namn brukeliga här på orten lärde jag desse, som ej stå i herr proff. LINNAEI Flor. Suec.: Argimonia (Linn. Fl. Suec. 394) kallades på Koster munkelöss, Galium (116) hette på Lindö Tjärblomster, Statice(253) strandblomster eller sjöblomster, Ononis (622) rävblomster eller rävrumpor. Ranunculus (469) solvior, Hieracium (639) svinblomster, Caltha (473) mjölkblomster.

  Röd färg att giva ylle bruktes Lichen (Linn. Flor. Suec.942) sättet är infört uti Kongl. Vetenskaps Acad. Handl. år 1745 p. 245.

 Brandgult färgades med brunskära eller här på orten så kallade brömsar (Bidens Linn. Fl. Suec. 663) sålunda: garnet tvättas väl rent och torkas, därpå betas det med alun och åter torkas. Brömsar tagas färska, de grövsta stjälkarna kastas bort, de andre, nämligen de finare stjälkarna, med blad och blomma, kokas i alunvattnet, tyget lägges däri, röres omkring par gånger, kokas en hlv timme, tages upp, sköljes icke utan hänges upp att torka.

  Högt vatten sades alltid vara här på orten när det regnar mycket.

 

  1. 28 juli

  Källa var väl ingen vid gårdarna på Lindö, var utur de kunde taga friskt vatten, men i det stället hade de grävt upp i rena sanden vid berget en grop och däruti satt en tunna. Denna grop var, då havsvågen var ordinär, vid pass par famnar vid stället, där vågorna brusade på stranden. Havsvatten silades dit genom sanden och hade av densamma icke mera att draga och sila sig igenom än till 2, högst 3 famnars tjocklek, dock ganska ofta mycket mindre, detta oaktat kunde dock aldrig kännas den ringaste smak till sälto uti bemälte vatten i gropen, då däremot havsvattnet utanför smakade som saltlake. Ibland sker väl, att då havsfloden är mycket stor, svämmar den över stranden allt upp i gropen, då vattnet bliver salt av själva havsvattnet, som då fritt rinner över bäddarna däruti, men så snart floden faller och vattnet stiger ut, ösa de gropen tom och ren ifrån det salta havsvattnet, och då silar sig faktiskt friskt vatten ånyo dit istället. Jag märkte, att då det var ebb minskade vattnet i gropen så det alltid stod horisontellt med havsvattnet, men då det blev flod, steg vattnet högre och högre liksom floden steg, allt i horisontell lineamed floden. De som här bodde sa för helt visst, att vattnet i gropen aldrig oftare får salt smak än då havsvattnet strömmar över bäddarna in i gropen.

  Väderleken sa en 64-årig gubbe nu vara mycket ändrad från den i hans barndom, ty då hade det icke blåst så hårt och ofta som nu denna tid.

  Vattnet förminskades slöt en gubbe från Koster därav, emedan på bemälte ö skola allestäds under berg eller vid bergsföttterna vid grävandet finns en stor myckenhet mussel och ostronskal, som tvivelslutan blivit ditlämnade den tid då denne ö stått under vatten. Detsamma berättades av dem som bodde på Lindö nämligen att

  ostronskal skola där på Lindö grävas på åtskilliga ställen under bergsfötterna långt in på ön. På andre öar längre i söder sades ävenså ske, ja ej allenast nere vid bergsfötterna utan även där slätt djupleken på densamma, och sedan han släppt ned allt av sitt och jämt är, fast i ringare antal. Ofta då de byggt sig hus och grävt sig källare hava de funnit en myckenhet av mussel- och ostronskal ned i jorden därunder. Eljest lågo långs vid stränderna av Lindö ostronskal i oändelig myckenhet.

 

 

 Kalk, eller som det här på orten kallas, lim, bränna de här på ön och eljest överallt här på orten av ostronskal, som de sade ske sålunda: de gräva upp gamla ostronskal på ön vid berget (de nyare, som i stor myckenhet ligga på stränderna, sades väl vara bättre, men emedan de äro hårda, så fodra de mer ved innan de bliva genombrända), dessa föra de till den orten eller stället de ärna bränna dem, varest först lägges en famn ved, sedan ett varv ostronskal, så åter en famn ved och därpå ett varv ostronskal och så stratun super stratum då det nu är utbrunnet och elden slocknat, tages ostronskalen, som ännu äro hela, särskilt ut från askan och kolen och bestänkes sedan med vatten, då de gå till fint mjöl. Andre sade endast stöta dem sönder till sådant fint mjöl utan att stänka dem med vatten. Denna kalk bruka de i synnerhet att taga håret av skinn med, vartill den skall vara långt bättre än den kalk som bränns av sten. Till murkalk skall den icke vara så god som den nyss nämda av sten, emedan den så snart lossar från, dock brukas den den ock därtill av dem, som icke hava den andre.

  Tång, (Alga angustifiola vitriariorum. Linn. Fl. Suec. 1137) kallades här en ört, som från havet drev till stränderna och liknande smala, långa, jämnbreda binnikeband. Då de först kommo till stränderna, voro de merendels helt gröna, efter någon tids liggande blevo de svarta och änteligen på slutet helt vita. Här på Lindö brukades dessa istället för halm uti sängarna. Med denna lagd till en tvärhands tjocklek eller mera hade de täckt taken på uthus. På fähus var den till lika tjocklek lagd under torven istället för näver. I väggspringorna på fä- och uthus var den satt istället för mossa.

Djupet uti fjärden som ligger söder om Koster sades vara sådant, att de ännu aldrig där kunna få botten, ja de trodde att näppeligen något ställe vore djupare i hela västerhavet och anförde härvid en berättelse om en man, som i forna dagar en gång velat mäta rep och dragit upp detsamma, har vid ändan följt en levande naken kvinna med en halmkärva under armen. Sådan var historien.

 

D.29. juli

 

  Ebb och flod var väl på orten ej mycket stark, den är ock icke alltid så ordentlig som på andra orter utomlands. D. 28 och 29 juli märkte jag, att vattnet nästan hela bägge dagar föll ut utan att på den tiden det ringaste stiga. Väderleken d. 27 var om morgonen NV.1 men mot middagstid SV.1. Den 29 var likaledes om morgonen NV.1. Middagstid vände det sig mer i väster och sedan i söder. Det var solsken bägge dessa och i därpå många följande dagar, vilken väderlek de, som här på ön, även spådde.

  Flod skall år 1719 vid solståndet varit här på orten den högsta och största som i mannaminnen skett. Det berättades att vattnet då säkert skall hava stått en aln högre en eljest, då den största floden plär vara. Näst förut har det varit en ganska stor storm.

  Holmar reste jag åtskillige på denna ort förbi, vilken ävensom alla andra här på orten bestodo mest av klippor. Örterne som på dem voro, hade näppeligen annat ställe att växa på än inuti sprickorna i berget.

  Gentiania (Linn. Fl. Suec. 205) eller Centaurium minus C.B stod till par stånd på lilla Gulskär. Jag såg sedermera par stånd därav på Otterö och vore de endaste jag härav i Bohuslän kunde finna.

  Strandråg (Sacale Linn. Fl. Suec. 106) växte bland klippuren på Långhuvud i tämelig myckenhet.

  Strandkål(Crambe Linn. Fl. Suec.570) stod på bemälte holme även något. Likaledes fann jag dem på åtskillige andra holmar denna dag. På åtskilliga stånd voro det fullt med maskar. (Erucae) som alldeles ätit upp bladen.

Strandkålsmasken är 4 1/2 rhenlänsk linea lång, 1 1/2 dito tjock eller bred, till färgen var den på bara ryggen gröngul med täta, fina, svarta prickar. Likaledes var den över hela ryggen luden av glesa, fina, ljusgrå hår, vilka voro av den längd som maskens bredd. Ned på själva ryggen var den nitid så att det gliade av honom. Han hade 8 par fötter , nämligen först 3 par strax vid huvudet, vilka voro svartaktiga och vassa mot ändan, sedan kommo 2:ne leder (articuli) av kroppen, som ej hade några fötter utan eljest en liten upphöjning vid var av dem. Därpå följde 4 par fötter, som voro tjockare än de 3 främsta paren samt till färgen bruna och stötte lite på gult. Därefter kommo två leder som icke hade några fötter, utan endast vardera sin upphöjning (prominentia). Sisst sutto ett par fötter i själva ändan av stjärten, dem han vid själva marcherandet likasom sköt på med. Huvudet var svartbrunt, även med hår sådane som på ryggen betäckt, dock glest. Långs och mitt efter ryggen från huvudet in till stjärten gick en gul smal rand.Då jag med pennan rörde vid den, hängde den sig med densamma fast på någon fin tråd och svängde från och till. Tråden var så fin, så jag med största möda kunde se honom. Ibland hängde den en tvärhand ifrån pennan, alltid hade den då han så hängde, tråden i munnen. En gång då han hängde två tvärfinger från pennan, höll jag stilla att se vad han ville göra, då han , som jag tyckte, sväljde tråden småningom inuti sig och drog sig således allt upp till pennan samt kröp på densamma. Desse maskar varierade till färgen, ty en del voro av ljusare, en del av mörkare gulgrön färg.

  Cochelaria foliis radicalibus, calinis oblongis sinea tis. Linn. Fl. Suec. 537 fann jag första gången på Långhuvud växa bland klappuren samt i bergspringorne mot nedre sidan av berget. På en stor hop andra holmar jag denna dag besåg, stod den även, ibland i större , ibland i mindre myckenhet.

  Papilio hexapus: alis rotundatis integerrimis albis, secundariis ocellis quatuor superne, septem inferne. Linn. Faun. Suec. 802, denne store, sköne och mindre allmänt bekante fjäril flög på Långhuvud uti myckenhet.

D.30. juli

 Resan skedde om morgonen från Lindö till Tanum.

 Brudholmen steg jag uppå att se efter vad örter där funnos. Denne holmen berättades fått sitt namn av följande händelse:

Vid pass för 100 år sedan skall en karl gift sig på Kalveskär, som ligger en halv mil söder om Lindö, och då han som best hållit bröllop, har bruden kommit bort så att ingen vetat vart hon tagit vägen, vilket skall hava skett på det sätt att en annan karl, som haft stor kärlek till henne och hon tillbaka till honom, har om bröllops aftonen kommit och tagit henne oförmärkt bort med sig, begivit sig med båt till denna holme, och sedan han här sänkt ned densamma, har han med bruden gömt sig på holmen.Folket i bröllopsgården saknade strax bruden, rodde därför allstäds omkring och sökte vart hon tagit vägen, gissade att denne man rövat bort henne. Då de kommo till denna holme, rodde de omkring honom, och som de ingen båt sågo rodde de sin väg därifrån. Strax därpå kom ett skepp seglandes, på vilket karlen med sin rövade brud fick stiga och reste med henne till Norge.

Växterna som äro sällsyntaare äro desse:

  Matledsträd (Lonicera floribus capitalis terminatricibus, foliis omnibus distinctis. Linn. Fl. Suec. 191) stod där tämligen bland stenarna och som best i blomma. Denne fann jag sen på flere holmar denne dag.

  Euphorbia foliis lanceolatis: umbella uneversali multifida polyphylla, partialibus trisidistriphyllis, propiis dichotomis. Linn. Fl. Suec. 438 växte i tämmelig mängd bland stenar på våtare ställen.

  Thalictrum caule foliosi aequaldi, foliolis acutis panicula simplici, floribus nutantibus. Linn. Fl. Suec. 454 fanns här i stor ynmnoghet växande bland stenklappuren. På Amundholmen stod den ock uti ganska stor myckenhet på stenhögarna.

  På Amundholmen växte förutom förnämnde nog av björnbär (Rubus Linn. Fl. Suec. 409) samt Jcobaea vulgaris laciniata. G.B.

  Ökstock kallades här ega.

  Saltpanna, varuti salt av havsvatten kokades, var upprättad på stranden av fasta landet och sades höra herr majoren von Stahlen till. Över pannan var byggt ett hus, som nu var igenlåst, att jag icke kunde få se beskaffenheten av pannan. Ett stycke uti själva vattnet stod en hög pump, från vilken gick en lång ränna till huset vari pannan var, genom vilken ränna salta havsvattnet leddes dit.

 Kornskylarna på åkern voro gjorda på det sätt att 8 par kärvar voro uppreste och satte i en rad brevid och efter varandra.

  Motacilla pectore nigro. Linn.Faun. Suec. 214 kallades här spicke och berättades, att de bliva kvar om vintern, då de söka hopetals till husen väntas snö. Ofta skall man sett dem ihjälfrusna. På somliga ställen sades vara den plägseden, att man om jultiden sätter ut kärva med korn åt desse små fåglar att de må föda sig därav. Men månne dessa fåglar, vars föda gemenligen är insekter, taga säd till godo?

  Sedvänjor, som de här  å orten i forna tider och uti ännu levande utgammla gubbars barndom brukat, sades bland annat varit desse: jullekar, spel, julbock har ungdomen då mycket roat sig med men sådant är nu mest avlagt. Om midsommaren hava de rest upp en med örter överklädd stång samt dansat hela midsommarnatten. En gammal gubbe berättade, att uti hans mors barndom ungefär för 100de år hava de haft för plägsed, att om Valborgsmässan taga ett käril av trä, lägga smör däruti och bränna upp samma käril och smör, vilket de kallat bränna det uti värman.

  Fiskkorgarna voro flätade av tunna enkvistar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *